Jaha, så var den snart här. Dagen man har drömt om. 20 års väntan. Dagen man inte trodde skulle få uppleva.

Den yttersta dagen! Heter det så? Det låter fint i alla fall.

Jag minns tydligt hur jag och min kompis F berättade för oss själva och andra vad som var musik och vad som inte var musik.

"Hårdrock är inte musik, de bara skriker. De som lyssnar på Kiss och sånt tror bara att de är tuffa, men det är de inte. Vi kommer aldrig att lyssna på hårdrock! Tacka vet vi Herreys, det är musik. ...Och så kan de dansa också..."

Nja, det där sista vet jag inte om vi sa, men vi försökte allt att härma de gyllene brödernas sköna moves. Gick sådär kan tänkas.

 Man bör nog även notera att vi troligen aldrig lyssnat på "hård" musik förut.

Sen kom dagen. Besvikelsens dag!

F erkände att han hade börjat lyssna på hårdrock!

Ve och fasa! Satans vägar äro outgrundliga. Hur skulle vi nu kunna vara bästa polare om han skulle gå omkring och vara hårdrockare? Exakt hur vi löste det minns jag inte men han började nog att umgås lite mer med J som gillade allt det där hårda.

Ett tag senare var det dags för F & J att spela sina favoritlåtar på musiktimmen. En låt var hade de. (Jag körde säkert något pretetiöst från Per Gessles soloskivor).

De berättade lite om gruppen de skulle spela och det var Mötley Crüe, ett band som var ganska känt som hårdrocksband i vår skola.

De laddade kassettspelaren, tryckte på play och fyrade av "Smoking in the boys room" och "Home sweet home".

Herre min Jesus skapare!!!!! Det var ju hur bra som helst!!!!!!

Då var det bara att lyfta på hatten och fråga J & F om jag fick spela av den skivan. (Theatre of Pain)

Där har ni min introduktion till tung musik.

Efter Mötley kom Bon Jovi, Alice Cooper, Guns n Roses, Tesla, en släng Hanoi Rocks, Poison, Metallica, Whitesnake o.s.v, o.s.v fram tills Grungen kom.

När Nirvana, Pearl Jam, Stone Temple Pilots, Alice in Chains m.fl tog över blev musikintresset lite bredare igen.

Med Grungen försvann väldigt många 80-talsband, framförallt Mötley fick det svårt. Lyssnade väldigt sparsamt på dem under kanske 10 år men de senaste åren har man slängt på en skiva då och då. Fortfarande bra!

Men nu kommer de alltså till Stockholm nästa vecka och jag ska få se bandet som format hela min musikvärld. Och det märkligaste är att alla fortfarande lever!

Önskelåtar till konserten:

* Kickstart my heart

* You're all I Need

* Live Wire

* Too Young To Fall In Love

* Dancing on glass

* Wild Side

* Shout at the Devil

Sen hoppas jag vi slipper Girls, Girls, Girls. Kanske sämsta låten de har gjort. Som Gyllene Tiders "Sommartider".

Neeeeeej! Nu gör jag det igen.

Märkligt, karaktärslöst och konsekvent inkonsekvens. (blev det där sista riktigt riktigt?)

Dra en gammal textrad alltså... Har ju lovat att inte göra det men..... Herregud (förlåt fader), vad gör väl det om hundra år...

"Det är långt mellan Flen och Paris
Men nära en trettioårskris

Du slängde med håret och log
Du skrev våra namn under bron

Jag önskar jag var där nu"

Vet inte vad det är. En begynnande 30-årskris så här efteråt eller bara en riktigt bra text?!?!?

Tänker han tillbaka på hur nice han hade det med sin brutta förr och att det kanske blivit lite slentrian?

Men min hjärna tar honom på orden istället här så de stora frågorna jag ställer är istället:

1. Exakt hur långt är det mellan Flen & Paris? Fågelväg och bilväg tack!

2. Vilken bro? I vilken stad?

...och slutligen...

3. Vart önskar han att han vore? Under bron? Flen? Paris? När hon slänger med håret? Eller kanske rent av i krisen?

Den gode Joakim Berg lär ju aldrig svara. Och tur är väl det. Lämnar ju lite åt fantasin.

Tänk om alla trådar i Lost skulle nystas upp bara sådär. Nääää. Vi vill gissa, sucka om otydliga budskap och hoppas att man löser det där själv.

Ja, Lost ja......

Den tar vi inte idag....