Ringde morfar till slut. Han var......inte så skoj att snacka med....

Men det har han tyvärr inte varit de senaste åren heller. Och hans "tillstång" om jag kan kalla det så drar ner resten av familjen. Alla gråter (kom ihåg att det är medelhavsblod vi pratar om), ältar och tjatar om hur dåligt han mår och att det inte ka få hända.

Han tar energi från oss alla...

Det fattar ju inte han.

Därför känns det ju lite skumt att ha bestämt sig för att inte dras ner i den deprimerande stämningen. Han har, som jag tidigare nämnt, faktiskt åstadkommit en hel del i sitt liv. Det ska både han och vi andra vara stolta och glada för...

Nu låter det som om jag räknar honom som att han har gått bort och det har han ju inte. Men vi kommer aldrig ha några bra samtal igen. Hans glömska och att han har ontorsakar det.

När jag ringde så tog det kanske 25 sek för honom att  säga "glöm inte bort din morfar när jag dör". Tack för den....

och sen...."Ring oftare". Ge dåligt samvete-knappen är släkten duktig på.

Nä, nu låter jag bitter, det är jag inte...

Jag ringde i alla fall...

Har inte ringt morfar ännu.....

Dåligt!

Förnekar jag det utan att vara medveten om det?

Kanske...

Måste ringa imorgon!

Mmmmm....... Det känns som om Liemannen är på genomfart i trakterna nu. Häromveckan var det en gammal vän och förra veckan fick morfar beskedet.

Har inte fixat att r.inga upp honom. Jag vet att det är dåligt men jag vet också att han har så mycket folk som ringer honom och hälsar på honom nu så han är säkert helt slut. Det lär stressa honom något så in i h-lvete.

Jag vet det...

Ska ringa.

Men det sjuka är att min gamla "sportkompis" fick inte en chans av "Döden".

-Du är min, och jag tar med dig nu! verkar vara vad han sa.

34 år ung...

Medan morfar, över 40 år äldre,  slängde upp det dammiga gamla schackbrädet och fick till en match. Verkar slutat med att "luvkillen" ställde sig up, sträckte lite på sig och berättade:

-Mmmm..... det här var kul men jag har lite hämtningar att göra. Vi gör så här; jag lämnar fönstret öppet lite. Du får en möjlighet att slippa hänga med den här gången (operation) men på tillbakavägen så får vi se om jag  tar med dig i alla fall....

Mmmmm............. som sagt.......... tunga tider nu..........

Vem orkar gnälla över en förkylning, snoriga ungar, dåliga arbetsförhållanden etc.? (I-landsproblem)

Inte jag, inte nu....

Ominstallerat datorn:

Ja, det var inte så skoj då. Har tagit en evighet att installera det mesta. Varje dag får man en påminnelse om att det finns uppdateringar att göra.

Men det tråkigaste är att  all min underbara musik fick stryka på foten. Fanns ju en del som inte går att få tag i så lätt...

Haft barnkalas: Först på lördagen med släkten. Gick bra. Jag jobbade och kom inte hem förrän fyra. Innan sex hade alla tagit sig hem. Sen blev det kalas igår söndag med barnen. Det var rajtantajtan det. Jag satt på golvet och sjöng "I galopp, lopp, lopp rider pojkarna" med fyra små tjejer sittandes på mina ben. Det blev tungt.

Varit hemma för sjukt barn: Redan igår såg vi att Junior inte var som han skulle så imorse fick vi bestämma att jag skulle stanna hemma från jobbet. Det har varit en lååång dag.

Spelat poker: Ja, det var väldigt länge sedan jag gjorde det. Var ju besatt av det i två års tid men för två månader sen tröttnade jag rejält och spelade kanske en gång i veckan istället för 6 gånger som innan. Och idag var det en kompis som hade fixat en turnering på svenska spel. Offrade mina sista 200+20 jag hade på kontot. Kom tvåa av 32 st och fick 1500 kr sköna kronor. Ska gå till flerveckorslotto.

Mmmm....... Så har man åkt på förkylning.....

Haft lite feber och låg hemma i soffan hela dagen, förutom när jag ominstallerade datorn på eftermiddagen. Seg i kroppen, trött, lättirriterad och ganska likgiltig blir jag.

Men värst är nog att rösten är fördärvad. Igår gick min röst från 97% (normal förkylningsröst) till 3% mellan kl. 15-18. Det var sanslöst! Och jag som behöver min röst på jobbet.

Nej, jag är inte med i Idol......det här året heller....

Står man i butik så kan man diskutera med kunder i ca 1 timme (ibland längre, oftast kortare). Och igår hade jag ett par som diskuterade fram och tillbaka i över en timme och de kunde nog märka hur det gick sämre och sämre. Till slut fick jag bara fram halva meningar och kvinnan i paret fick fylla i vad jag skulle säga.

Men sämst gick det med sista kunden som jag var tvungen att ta efter stängningstid. När jag pratade, eller försökte prata, så fick jag knappt fram ett ljud. Det var en mamma och två tonårsungar.

Och tonåringarna stod och fnittrade åt mig när jag försökte få fram ljud. Men det enda som hördes var luft som jag på något sätt lyckades få till något förståeligt. Viska gick inte heller.

Kom sent omsider hem, sa tack och adjö till svärfar som varit så vänlig att hämta barnen på dagis eftersom Älsklingen var på utbildning uppåt i landet.

Sen däckade moi. Rock hard! Vaknade sedan upp mitt under den mest spännande delen av Heroes, men jag blev mest förbannad att jag missat 40 minuter.

Sen var det kört att somna om på kvällen. Låg uppe och försökte somna och när Storan kom över till vår säng runt halv två så var ögonen fortfarande som ping-pongbollar.

Nu har service pack 2 installerats så jag måste stänga ner

Jag har alltid känt att efter en människa fyllt trettio så blir man dödlig. Upp till den åldern är de flesta "osårbara". Ja, jag vet att det inte stämmer rent statistiskt men det är så det känns i alla fall.

Om någon går bort i förtid innan man fyllt de magiska numrena så har det oftast varit i olyckor. Har en f.d flickvän vars bror tragiskt gick bort i en bilolycka. Han satt tydlligen på fel sida av baksätet. De andra klarade sig utan ett blåmärke. Men återigen; en tragisk olycka.

Jag har länge funderat på vem i bekantskapskretsen i samma generation som mig som kommer att förlora schackspelet först.

Är det min bäste vän? En gammal klasskompis? Eller kanske rent av jag?

Fick ett samtal från min gode vän AA som fick ta över min centrala lägenhet när jag och älsklingen bestämde oss för att "växa upp" och skaffa ett familjeliv. Han ringde förra veckan och frågade ganska snabbt om jag hört något om att vår gamla innebandykompis DS är/har varit sjuk.

Jag svarade att jag inte kunde inte tänka mig det, eftersom jag morsade på honom i början av sommaren. Såg inga tecken på sjukdom eller nåt. Efter samtalet kom jag på att det måste varit i augusti jag träffade honom, alltså mindre än två månader sen.

Då berättade AA att DS hade flyttat in i min gamla trapp i somras och att han hade morsat på honom i trappen för två veckor sedan. Och oj, så risig han såg ut. Vi diskuterade snabbt om han kunde ha åkt dit på droger eller annat trist men det avfärdades.

Men när AA kom hem dagen innan vårat samtal så hade en lång svart bil med tonade rutor parkerat strax utanför trapphuset. Och när AA gick förbi lägenheten så såg han att dörren in till DS var öppen och att det hängde en vit skjorta över elementet.

Samma dag som vi pratade så stod det ett blombud utanför hans trapp.

Behöver ju inte betyda nåt (förnekande?) men AA fick en jobbig känsla över det där och tänkte att jag kanske hade mer info. Hade jag ju inte då, så vi sa att vi skulle hålla ögon och öron öppna och höra av oss om vi visste mer.

Samtalet vi hade var i onsdags.

I Lördags slog det ner som en bomb!

Dödsannonsen satt i tidningen....

Och även om man nästan var beredd på det så var man inte det. Jag menar; här är en kille som man har suttit bredvid tre-fyra gånger i veckan under två års tid. Alltid schysst, trevlig, pratsam och lätt att ha att göra med.

 Visst, vi var inte bästa polare på något sätt och hade inget umgänge utanför innebandyn men vi stannade ibland till och snackade nån minut när man råkade träffa honom på stan.

Önskar jag hade gjort det sista gången jag morsade på honom också.

R.I.P DS