Jag såg 1408 i söndags och tyckte precis som de flesta att den var otäck. Inte så mycket för de konstiga otäcka människorna som dök upp eller spänningen om han skulle komma ur rummet eller inte.

Nä, det är som alltid som otäckaste när man använder sig av barn till karaktärerna som av någon anledning fått lämna världen alltför tidigt.

Då vänder det sig i magen på mig och får mig att tänka på det värsta som skulle kunna hända i livet. Jag funderar på varför jag blir irriterad på Storan eller Junior för, kan man tycka i efterhand, småsaker.

Jag mår skitkass när jag ser att de tar fream det gamla ässet ur rockärmen för att öka dramaturgin. Kommer ihåg att jag var kräkfärdig när jag läste Mötley Crüe's biografi "The Dirt". Sångarens (Vine Neils) dotter dog typ fem år gammal.

Så jag bestämde mig för att njuta ännu mer av att ha tid med barnen nu när jag var ledig två dagar från jobbet eftersom Junior äntligen skolas in på Storans dagis.

Någonstans är det bra att man får till en tankeväckare om det här lite då och då. Att höja kvalitetsvärdet av att umgås med de man älskar mest.

Och två saker kommer jag fram till nu när jag sitter här:

• Mina barn ÄR sötare än alla andras barn!!! Det kan inte vara subjektivt dömt. Eller?
• Det är inte lätt att hålla humöret uppe i två fruktansvärt varma dagar i alla situationer när båda två befinner sig i olika stadier av testning (kalla det trots om du vill men jag försöker vara restriktiv med det ordet)
  i slutet av dag två blev det lite "fel" när jag släpade hem två trötta (och väldigt hungriga skulle det visa sig) barn. Men de är, liksom jag, inte särskilt långsinta. Tur det.

I övrigt kan väl nämnas att inskolningen av Junior går bra. Vi har en liten racerinskolning, mycket p.g.a att vi pushat för det, men också för att de på dagiset kääner till honom sen gammalt (förskola för ev. arga förskolelärare som inte gillar det gamla uttrycket).

veckans inneord från Junior: bfiiiii! Detta betyder självklart bi men innefattar även, humlor, myggor, flugor, fjärilar, skalbaggar, spindlar och t.o.m myror.

Och kom ihåg: Älska dina barn så som du älskar dina barn!

Storan: Sover i sängen

Junior: Sover i sängen

Älsklingen: Ute på stan med kompis och dricker några glas öl

Jag: Nere i källaren och njuter av svalkan. Mumsar popcorn, tittar på Oceans 12 och dricker folköl.

Igår: Älsklingen ute med jobbet

Onsdags: Jag ute med jobbet

Måndags: Älsklingen på Vårruset i surbullestaden

Imorgon: Jag jobbar till halv fyra, sen 30-årsfest

Innebär att jag träffat Älsklingen tisdag kväll och nu på söndag.

Men! Inbjudningarna till brölloppet har börjjat landa i brevlådorna. Alltid något!!!!

Idag var det cirkus där vi bor och vi såg till att sova en stund innan det började (eftersom föreställningen satt igång kl 19 som först).

Väl på plats så fick vi platser längst fram vilket jag tyckte var lite synd först. Storan är ju lite harig av sig ibland.... 

Så fel jag hade! Hon men framför allt Junior stortrivdes. Han var helt vild när han fick se hundarna, hästarna, katterna, kamelerna och allt det där. Ömson skrek av lycka, ömsom applåderandes (nästan taktfast).

Men....clownen var ingen favorit för honom. Så fort han visade sig så åkte underläppen fram och vände sig om till oss för att sitta i vårat knä.

Men när clownen var borta så gick det bra igen.

Kan det vara som så att clownskräck sitter i generna? Var ju själv hysteriskt rädd för Clownen Manne som liten. Staffan Westerberg med Vilse i pannkakan var ingen bekymmerför mig, men Manne, han var läskig han.

Rida häst fick de också och Storan har väl aldrig sett så lycklig ut som idag.

Väl hemma så slocknade båda två rekordsnabbt. Älsklingen likaså.

Vad jag fortfarande gör uppe är en gåta. Kankse lider sviterna av en alldeles för tidig sömntid igår. Innan 22,30 är för tidigt för mig. 

Och nu för sent så nu säger jag gonatt!

gonatt! 

Sitter man hemma med sjukt barn igen. Tycker dock att barnen är skapligt motståndskraftiga jämfört med andra barn på dagis och dagmamman.

Eller jämfört med vår "nya" kille på jobbet (timmis några månader och nu tillsvidare) som varit sjuk mer än resten av oss har varit tillsammans de tre senaste åren.

Men han blir nog redigare med tiden,kroppen bygger upp lite av ett starkare immunförsvar när man träffar så mycket människor som man gör varje dag.

Här hemma är det återigen Junior som stannar hemma. Tydligen hade han vaknat inatt och gråtit, vilket han gör varje natt. Men denna gång när Älsklingen skulle hämta över honom till oss var det lite kladdigt så att säga.

Hade bajsat ner hela sängen med något som var mer flytande än fast. När vi gick upp i var han varm och lite lugnare än normalt och det visade sig ju föstås att han hade feber.

Så myskläderna fick sitta kvar på min för stora rumpa för en VAB. Men idag blir det en halv VAB. Älsklingen kommer hem runt 13-snåret så får jag komma ifrån en stund. Har ju ledig dag imorgon så och är han så här så kanske man måste stanna hemma trots 15-20 grader ute.

Dagens prutt: Junior ställde sig lutande mot bordet och la på en rökare. Kommentaren från honom blev "äckig" och en titt in i blöjan visade på en salig sörja.

Hur hungrig är du nu? ;)

Här hade jag laddat  upp för att skriva något kul eller positivt.

Men................

Så fort man har hunnit skaka av sig det allra jobbigaste på tyskan som hade ihjäl två barn (för visst var det väl hon?) så kommer det fram en 42-årig jävel och har ihäl en 10-åring!

Moget! Imponerande! Vågat!

Jag vet inte hur det gick till eller varför det hände. Men en sak är jävligt klar; Människan är rutten rakt igenom. Det ser jag allt för ofta på jobbet. Många som kommer in borde skaffa sig ett liv, några miljarder hjärnceller....och en dusch kanske.....

Vad ska jag göra? Kan jag inte släppa blicken en enda sekund på mina barn? Riskerar jag att någon idiot rycker bort någon av den från mig på ett köpcentra? Kan jag inte förbereda maten inne och låta kidsen leka i sandlådan på tomten trots översyn var 30:e sekund?

Jag vet inte....

Det jag däremot vet är att om någon gör mina barn illa liger riktigt illa till. Då önskar man inte att man blev född överhuvud taget.

Och jag som i hela mitt liv sagt att jag tror inte på Gud, jag tror istället på att människan är god. Dags att revidera om den tanken.

Dock sitter jag och känner mig lite töntig som lägger så mycket energi på just dessa två fall. Det finns fler som inte kommit fram men framför allt får vi inte glömma alla hemskheter som händer runt om i världen också.

Jag tror det får bli ett inlägg om det också senare. Sen får det vara nog! Sen ska jag fokusera på annat.

Imorgon är det ledig dag och då ska jag och barnen leka. Madicken kommer inte till dagis så vi får hålla oss hemma hela dagen. Jag få väl ha dem i koppel.

Jag tror att de flesta föräldrar spenderar allt för mycket tid med att tillrättavisa, tjata, irritera sig och säga nej till sina barn.

Jag likaså.

Men ibland (försöker göra det emellanåt) så stannar jag upp och bara tittar på dem.

Då blir man lite kär i dem...

De är söta, kreativa (att ljuga är en kreativ process), gosiga, härliga, aktiva och underbara.

Och jävlar vad de lever i nuet! Ha ha ha ha!

Sen är det ju mest flyt att de blev så vackra också....

Och Junior har nu även fyllt 2. Stora killen! Det smyger ut lite småord här och där nu. Trodde nog att han skulle vara tidig med allt men han chillar med utvecklingen utan att det oroar.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst men nöjer mig med det.

Hoppas de kommer vara så där oförstörda länge till!

Jaha! Så tog han äntligen sina sista andetag.

Ja, äntligen för honom själv. Han hann att leva ett långt och innehållsrikt liv. Men sista året var inte allt för roligt. Brutna ben, minnesförlust och till slut ligga i sängen som ett kolli.

De satte in morfin när han bara låg med öppen mun utan att kunna kommunicera med omvärlden. "Det gör att han inte har ont samtidigt som det oftast påskyndar processen. Det är nog över på några dagar".

Tog nästan en vecka.

Den jag pratar om är älsklingens morfar. Därför stack vi norrut i Sverige till de andra släktingarna. Begravning och minneskaffe.

Jag hann bara träffa honom en gång, det var när vi åkte upp för 4 år sen. Då var han pigg och kry men halvdöv. Missuppfattade mitt namn totalt och sedan fick jag heta det andra namnet av alla släktingar den helgen.

Det var när Storan låg i magen och jag kallade älsklingen för "Mor" vilket förvirrade honom en aning eftersom han alltid kallade sin fru för Mor.

 Sen var vi ju där förra sommaren men då åkte Älsklingen själv till hemmet för att träffa honom medan jag höll koll på barnen.

Nåväl, det var i alla fall trevligt att träffa släktingarna i helgen. Väldigt sociala och vänliga, precis som den sköna dialekten ger en hint om.

Det har dock varit en del liv om sommarstället som han sålde till sitt barnbarn för halva det värderade beloppet under en period som man kanske inte skulle kunna betrakta honom som helt med i matchen. Inte så populärt. Och han som köpte det undvek oss hela första dagen. Men efter ett par grogg innanför västen på festen kvällen efter så vågade han komma fram till oss. He he.....

Älsklingens pappa ringde tydligen upp och sa vad han tyckte om saken när affären precis genomförts.

Detta har troligen gjort att Älsklingen och hennes syster ses som lite mer intresserade av arvet än de är. Fick en liten glirning i förbigående i helgen annars har inte någon nämnt ett enda ord om arvet.

Jag tror nog att alla "där uppe" är lite överraskade över att de inte vill ha mer saker efter morfadern och att de inte pratar om några pengar.

Blir det pengar så blir det. Och gudarna ska veta att det behövs.

Barnen hade det skoj i alla fall. Ena kusinen har ett barn i 3-årsåldern så de hade hoolabaloo större delen av resan.

När själva begravningen var så gick jag och barnen runt på kyrkogården och pratade om att han åkt till himlen.

När Älsklingen kom ut från kyrken så sa Storan att mammas morfar har åkt till månen.

...och leker...

Vi får hoppas att han det bra där nu

Vila i frid!

Det är tuffa tider i branschen och många många av mina kollegor kommer få gå inom de närmsta åren. Har jag otur så åker jag med.

Fast jag vet inte om det är otur, kanske är bra för mig. Hade inte tänkt att stanna där hela mitt liv.

Men idag så gick min kollaga och sa upp sig på jobbet. Cold turkey!

Men speciellt överraskad blev jag dock inte. Och min chef såg inte allt för ledsen ut. Trist att förlora en schysst kille men han har varit trött på jobbet i många år nu (och han har inte fyllt 25 ännu). Så ett nytt jobb passar honom bra. En nytändning.

Vi har haft en kille som jobbat en hel del extra som vill ha en fast tjänst. Att han är bra på jobbet gör ju saken enklare.

Nu får vi hoppas någon trevlig människa kommer och erbjuder mig ett nytt och intressant jobb.