Kom hem från jobbet igår. Noterade att dörren till sovrummet var stängt.

Värmde upp maten i mikron, satte mig i köket och började spisa krubbet.

Efter ett tag kommer Storan in i köket och berättar att det finns spöken i mammas & pappas sovrum. Jag ler lite snett och vi diskuterar om att det bara finns snälla spöken. Något hon lite motvilligt går med på efter att haft inställningen att de stora inte är snälla men de "litena" (små alltså) är helt ok.

Lite senare ska jag gå in i sovrummet för att svida om från jobbarbrallor till mysdito.

Då rusar en förskräckt 3½-åring mot mig och förklarar att jag inte får störa spökena.

Lite senare kommer tanken jag faktiskt haft förut i huset; "Tänk om barn ser saker vi vuxna inte kan se".

Lite som att vi människor inte kan höra en hundvisselpipa. Vi är felkalibrerade i frekvensen, kroppen filtrerar bort vissa element som inte är "nödvändiga"

Vem skulle kunna ha sex om man visste att 3 vålnader står och kikar in ens bleka vader (jag håller det på en anständig nivå) när man ligger och rullar runt i sänghalmen?

Har försökt att komma på varför jag reflekterat över varför jag haft samma tankegång i huset när vi flyttade in. Har för mig att det hade att göra med Storan då också? Jag minns inte helt men något var det.

Mannen som bodde här innan gick ju bort men alla hävdar att det var på sjukhuset men....sånt behöver ju inte vara sant.

Ja, junior har ju inte haft det lätt ett tag nu.

Först ramlar han ner och  slår i benet och får jätteont. Mormor & morfar är barnvakt lör/sön (brölopp). Sen ger mamma och pappa bara smärtlindring i 2 dagar (om man tar i så blir det 2 dagar) och först 5 dagar senare åker pappa upp med honom till akuten.

Konstaterad spricka i benet, läkningstid 2 veckor. på den 12:e dagen går han igen.

Kanon!

Pappa blir sen sjuk och på fredagen ringer Älsklingen till mormor & morfar igen för barnvakt på lördagen så jag får friskna till ordentligt.

"Nu får ni ju ha honom när han går igen" är en bra motivering tycker vi.

Lördag mogon kl. 05,30 vaknar undertecknad upp av att Junior skriker massor ute i vardagsrummet. När jag springer dit så ser jag honom ligga på mage i stora smärtor.

Benet skadat igen och mormor & morfar får ta hand om ett barnbarn som endast sitter eller ska bäras.

Söndag är jag bättre och de kommer hem. Bara två timmar efter hemkomst så börjar Junior gå igen.

Nu har han fått vara olycksfallsfri i några dagar och han blir bättre och bättre.

Men stolar ska bestigas, sängar ska det slängas omkring i etc. etc.

Lär sig aldrig, men glad är han.

Vi får väl se hur länge det håller.....

Inte lätt alltså, men ändå ljusår enklare än för bara någon/några månader sen. Talutvecklingen går fort som tusan men.........ibland är det viktigare att säga ord än att säga något som verkligen betyder något.

Charmigt.

Hon (Storan) må vara i någon av alla trotsåldrar (när man pratar med folk så nickar de bara och säger "ahh.....det är 2-årstrotsen/3-årstrotsen/32månaderstrotsen" ja, ni förstår) men jag tycker nog att hon är roligare än någonsin.

Orden bara bubblar fram, oftast begripligt men ibland helt oförståeligt.

Frågade om vi skulle gå ut igår när vädret ändå var hyfsat och några av hennes kompisar sprang omkring på gatan.

Nääääää........!!!! Först skulle vi äta mat sen godis och sen glass. När jag då förklarade att vi precis hade ätit mat, det inte finns någon glass (vit lögn) och att det inte var lördag idag (som om vi håller på den regeln?!?) så blev hon helt tyst....

Därefter upprepade hon att vi skulle äta mat, glass och godis....

"Men... vill du inte gå ut och leka med dina kompisar"

Då kommer de blanka ögonen fram och den klassiska kommentaren "Ehhhhhhh..............." Hjärnan slår frivolter. Man kan höra hur det knakar där inne.

Sen så "ger" hon mig lite glass från sin magiska ficka, springer till fönstret och kikar in sina vänner som hoppar på studsmattan hos grannen, skriker att "jag kommer/vänta/äta mat (?!?).

Sen rusar hon fram till trappen och har jättebråttom att gå ut. Tålamodet borta och hennes kroppsspråk förmedlar:Varför är vi inte redan ute?

Jag öppnar dörren och there she goes.

Låter kanske inte så himla kul men jag garvade hela tiden. Det är väl som säger; man skulle varit där!

Vad är det för dag idag?

Torsdag? Fredag?

Ahhhh........midsommar när man vaknar nästa gång i alla fall. Lite veckovill just nu. Älsklingen är ledig och då flyger tiden snabbt iväg.

Nåväl, idag måste jag berätta om stackars Junior. Det är hans tur nu.

I Onsdags förra veckan så åkte jag och barnen till en lekplats i staden. Några vänner med deras barn kom förbi och vi hade precis gett barnen varsin glass. Storan och hennes jämnåriga kompis stack upp i lusthuset och Junior sultade några gånger på isglassen, fick brainfreeze och vaggade iväg mot lusthuset. Vi vuxna satt kvar nedanför.

Plötsligt ser man Juniors nylle ovanför kanten av lusthuset. Hur han lyckades komma upp på den bänken övergår mitt förstånd men snabbt som attan var jag uppe i lusthuset för att förhindra att han ramlar utanför.

Lyckades.........till viss del....

När han såg mig komma farande blev han extasisk och började springa......rakt ut i luften....

Såg ut som en gammal tecknad film när de inte inser att det fasta underlaget tar slut.

Ner föll han, med kraft, på golvet och högerbenet fick ta hela stöten. Såg inte alls bra ut det där.

Blev förstås superledsen och pappa fick trösta ett långt tag. Kollade hela tiden efter svullnad eller blåmärken på benet men nothing.

Efter någon halvtimme vill jag testa hur det skulle funka med att stå upp.

Nähä.....fortfarande lite ont. Lite vekt sådär. Var ju ingenting det där. Säkert bara lite chockad över fallet.

Hem bar det till slut, informerade Älsklingen om läget och när hon såg hur ledsen han var när man ville sätta honom ner så ringde hon (den kloka kvinnan) till sjukvårdsupplysningen.

"Är benet/foten svullen? Nähä... Har det blivit något märke? Nä, inte det heller. Nej, då är det nog ingen fara. En liten stukning bara. Går överpå några dagar. Tack och hej!"

Ok, sa vi och tänkte att det nog blir bättre imorgon. Vi vägrar vara hysteriska föräldrar som så många andra vi ser. Moderna ni vet. Proppade honom full med Alvedon inför natten.

Nästa morgon; samma sak. Gick och bar honom hela dagen. Min axel gled nog ner ytterligare 4 cm. Lite alvedon gjorde honom lite lugnare.

Fredag! Ahhh...framsteg. Killen har börjat krypa fram lite grann. Dessutom sitter han gärna och leker lite på samma plats.

Sen kom helgen med bröllop och bakfylla för oss. Läget var under kontroll enligt mormor & morfar (deras).

På måndagskvällen känner vi att något borde göras. Så Älsklingen ringer sjukvårdsupplysningen och återkommer om en tid till jourcentralen i stan.

Jag packar ner en flaska blåbärssoppa, vi får säkert vänta någon timme på besked.

På plats tas vi omhand direkt. "Nice", tänkte jag. En snabb koll och direkt till röntgen för att utesluta brutna ben o.d

På röntgen tar de två bilder, kommer sedan in och ber om ett till. De såg något litet som nog inte var något men för att avfärda det behövdes en bättre bild. Skönt.

Sen gick vi ut till väntrummet igen och fick vänta någon halvtimme på svaret. Gav honom blåbärssoppan som slukades på nolltid.

När läkaren kom ut så sa hon att vi var tvugna att bege oss till akuten. De hade hittat en spricka i skenbenet!

Men det var ju foten vi trodde var fel på!!!!

Nåväl, vi åkte ner dit och möttes av ett hav av människor.

Tydligen var första måndagen efter skolavslutningen en väldigt populär dag att göra sig illa på.

Efer anmälan går vi till barnväntrummet.

Vad gör han då? Jo, han ställer sig upp mot bordet vilket han visserligen gjort förut. Men han tar också ett par steg för att komma till leksakerna, Och detta utan att gråta!!!

Sen sitter vi i två timmar innan någonting händer. Junior hinner somna stenhårt i vagnen och jag tittar på Cow & Chicken. Efter Svampbob Fyrkant det bästa barnprogrammet som gjorts.

När en sköterska kommer in så frågar hon hur mycket Junior väger.

"Så vi vet hur mycket smärtsillande han behöver".

Aj aj aj aj.... låter inte bra.

En läkare dyker sedan upp och frågar hur länge han har fått Alvedon. "Ehhhh.... de första två dagarna" blir mitt ganska tafatta svar.

"Oj då, hårda föräldrar" svarar han och småler.

Känner man sig inte särskilt duktig som förälder direkt. Börjar yra om att vi tror att han bara inte vant sig att stå och har någon sorts trauma efter olyckan.

Smart!

Efter en stunds diskuterande kommer vi fram till att en gipsning varken gör från eller till i det här läget och vi får åka hem.

Så.... det kändes trist att åka iväg och vänta en massa timmar på att få hjälp. Trodde ju att barn fick företräde (kanske vi fick). Men det känns ju skönt att veta vad det är och varför han är kinkig.

Kanske ska lära oss att ta tag i det där tidigare i framtiden

För övrigt så brände sig Storan på spisen idag. Två stora fina blåsor på fingrarna blev resultatet.

Vi har ännu inte kontaktat sjukvården..................

Mmmm... att det är varmt just nu är det få som har missat att notera.

Det märks på ungarna. Framför allt Junior.

Han ligger just nu i våran säng och försöker komma till ro. Somnade som han ska, runt sjusnåret, men vaknade med ett vrål redan halv tio. Denna gång lönlöst att lägga ner igen. Flyttade över honom till oss och jag låg väl där  i någon halvtimme (medan vattenspridaren dränkte gräsmattan med några kubik vatten) innan älsklingen kom in och sa att hon tar över.

Ytterligare en timme senare går jag in till sovrummet eftersom Juniors gnäll bara ökat. Varmare än förut.

Hämta vatten och Alvedon. Tar honom till vardagsrummssoffan och hoppas att den öppna balkongdörren ska kyla ner honom en skvätt. Blir lite svalare men upptäcker att han frenetiskt kliar sig i nacken. Går upp och kikar i spegeln.

Kliat sönder nacken. Väcker Älsklingen, smörjer på lite salva, tar på T-shirt och klipper hans naglar. Lägger honom i våran säng igen.

Nu då?

Njae, hör att det är lite mindre gnäll. Men den kommer var tredje minut ungefär.

Varför får inte jag skrika? Jag vill också gnälla!!!

Då går jag ner till den svala källaren och berättar för en bunt okända människor som inte känner mig om hur frustrerad jag är.

Moget! Intelligent!

Klart det inte är Juniors fel att han har soleksem (troligen). Det är ju vårat fel. Vi måste skydda honom bättre.

Hmmm...... Nu har det varit tyst i några minuter....

Bättre tider?

Nu blir det poker en skvätt.....