Har ju förlovat mig med. Tror jag glömt bort att skriva det. Hon fick sig en förlovningsring i 30-årspresent.

Blev glad. Grät en skvätt.

Lyckat värre.

Oj oj oj.....

Vad händer? Allt bara rasar.

Ja, inte rasar som i kvällstidningarna. Jag är ju inte rasande. Inte rasar ihop heller för den delen. Det hoppas jag inte. Även om saker och ting kunde vara annorlunda........ Mycket annorlunda om jag fick välja.

Nog om det.

Det som rasar är tiden. Ja, livet alltså.

Förbi. Livet rasar förbi.

Är det inte att vara pappa på heltid så är det staket, målning, svensexor, 30-årsfester, avslutning med öppna förskolan (som vi missade för övrigt), städa, diska, tvätta eller hälsa på någon stackars släkting som vi "inte har varit hos på väääääldigt länge.

Och numera tittar man efter jobb också.

Men just nu går all fri tid (om man får kalla det så när barnen har passning) till att lägga tak.

Sen i torsdags har jag spenerat all ledig tid till att vara hos kompisen och rivit tak. Kastat all tegel, brutit upp det, tagit bort all isolering, slängt på ny spont, läktat, sågat, släng skräp på återvinningscentralen, langat plank och tegel etc., etc. etc.

Vad kan jag lagt i timmar där? 40-45 kanske? Och då har det varit svensexa hela lördagen och rekreation plus kalas på söndagen.

Igår var jag där 14 timmar. Idag 12.

Då ska man veta att Älsklingen har jobbat alla dagar av dessa utom igår.

Det negativa: kroppen värker hela tiden och överallt, man spenderar inte så mycket tid med barnen för att inte prata om Älsklingen, rökningsfrekvensen har ökat från i snitt 1/dag till 12 och man har fått i sig mer glasfiber än vanliga, nyttiga sådana som man får i sig till frukost bl.a

Det positiva: äntligen rör liket på sig, fri mat, umgänge med vänner, kul med nåt nytt. Men det bästa är att min höjdskräck har gått från 9 på en skala till 4. Max! har suttit på taknocken utan bekymmer och hängt nästan på kanten utan att tänka på höjden.