Ringde morfar till slut. Han var......inte så skoj att snacka med....

Men det har han tyvärr inte varit de senaste åren heller. Och hans "tillstång" om jag kan kalla det så drar ner resten av familjen. Alla gråter (kom ihåg att det är medelhavsblod vi pratar om), ältar och tjatar om hur dåligt han mår och att det inte ka få hända.

Han tar energi från oss alla...

Det fattar ju inte han.

Därför känns det ju lite skumt att ha bestämt sig för att inte dras ner i den deprimerande stämningen. Han har, som jag tidigare nämnt, faktiskt åstadkommit en hel del i sitt liv. Det ska både han och vi andra vara stolta och glada för...

Nu låter det som om jag räknar honom som att han har gått bort och det har han ju inte. Men vi kommer aldrig ha några bra samtal igen. Hans glömska och att han har ontorsakar det.

När jag ringde så tog det kanske 25 sek för honom att  säga "glöm inte bort din morfar när jag dör". Tack för den....

och sen...."Ring oftare". Ge dåligt samvete-knappen är släkten duktig på.

Nä, nu låter jag bitter, det är jag inte...

Jag ringde i alla fall...