Jag har alltid känt att efter en människa fyllt trettio så blir man dödlig. Upp till den åldern är de flesta "osårbara". Ja, jag vet att det inte stämmer rent statistiskt men det är så det känns i alla fall.

Om någon går bort i förtid innan man fyllt de magiska numrena så har det oftast varit i olyckor. Har en f.d flickvän vars bror tragiskt gick bort i en bilolycka. Han satt tydlligen på fel sida av baksätet. De andra klarade sig utan ett blåmärke. Men återigen; en tragisk olycka.

Jag har länge funderat på vem i bekantskapskretsen i samma generation som mig som kommer att förlora schackspelet först.

Är det min bäste vän? En gammal klasskompis? Eller kanske rent av jag?

Fick ett samtal från min gode vän AA som fick ta över min centrala lägenhet när jag och älsklingen bestämde oss för att "växa upp" och skaffa ett familjeliv. Han ringde förra veckan och frågade ganska snabbt om jag hört något om att vår gamla innebandykompis DS är/har varit sjuk.

Jag svarade att jag inte kunde inte tänka mig det, eftersom jag morsade på honom i början av sommaren. Såg inga tecken på sjukdom eller nåt. Efter samtalet kom jag på att det måste varit i augusti jag träffade honom, alltså mindre än två månader sen.

Då berättade AA att DS hade flyttat in i min gamla trapp i somras och att han hade morsat på honom i trappen för två veckor sedan. Och oj, så risig han såg ut. Vi diskuterade snabbt om han kunde ha åkt dit på droger eller annat trist men det avfärdades.

Men när AA kom hem dagen innan vårat samtal så hade en lång svart bil med tonade rutor parkerat strax utanför trapphuset. Och när AA gick förbi lägenheten så såg han att dörren in till DS var öppen och att det hängde en vit skjorta över elementet.

Samma dag som vi pratade så stod det ett blombud utanför hans trapp.

Behöver ju inte betyda nåt (förnekande?) men AA fick en jobbig känsla över det där och tänkte att jag kanske hade mer info. Hade jag ju inte då, så vi sa att vi skulle hålla ögon och öron öppna och höra av oss om vi visste mer.

Samtalet vi hade var i onsdags.

I Lördags slog det ner som en bomb!

Dödsannonsen satt i tidningen....

Och även om man nästan var beredd på det så var man inte det. Jag menar; här är en kille som man har suttit bredvid tre-fyra gånger i veckan under två års tid. Alltid schysst, trevlig, pratsam och lätt att ha att göra med.

 Visst, vi var inte bästa polare på något sätt och hade inget umgänge utanför innebandyn men vi stannade ibland till och snackade nån minut när man råkade träffa honom på stan.

Önskar jag hade gjort det sista gången jag morsade på honom också.

R.I.P DS