Jaha! Så tog han äntligen sina sista andetag.

Ja, äntligen för honom själv. Han hann att leva ett långt och innehållsrikt liv. Men sista året var inte allt för roligt. Brutna ben, minnesförlust och till slut ligga i sängen som ett kolli.

De satte in morfin när han bara låg med öppen mun utan att kunna kommunicera med omvärlden. "Det gör att han inte har ont samtidigt som det oftast påskyndar processen. Det är nog över på några dagar".

Tog nästan en vecka.

Den jag pratar om är älsklingens morfar. Därför stack vi norrut i Sverige till de andra släktingarna. Begravning och minneskaffe.

Jag hann bara träffa honom en gång, det var när vi åkte upp för 4 år sen. Då var han pigg och kry men halvdöv. Missuppfattade mitt namn totalt och sedan fick jag heta det andra namnet av alla släktingar den helgen.

Det var när Storan låg i magen och jag kallade älsklingen för "Mor" vilket förvirrade honom en aning eftersom han alltid kallade sin fru för Mor.

 Sen var vi ju där förra sommaren men då åkte Älsklingen själv till hemmet för att träffa honom medan jag höll koll på barnen.

Nåväl, det var i alla fall trevligt att träffa släktingarna i helgen. Väldigt sociala och vänliga, precis som den sköna dialekten ger en hint om.

Det har dock varit en del liv om sommarstället som han sålde till sitt barnbarn för halva det värderade beloppet under en period som man kanske inte skulle kunna betrakta honom som helt med i matchen. Inte så populärt. Och han som köpte det undvek oss hela första dagen. Men efter ett par grogg innanför västen på festen kvällen efter så vågade han komma fram till oss. He he.....

Älsklingens pappa ringde tydligen upp och sa vad han tyckte om saken när affären precis genomförts.

Detta har troligen gjort att Älsklingen och hennes syster ses som lite mer intresserade av arvet än de är. Fick en liten glirning i förbigående i helgen annars har inte någon nämnt ett enda ord om arvet.

Jag tror nog att alla "där uppe" är lite överraskade över att de inte vill ha mer saker efter morfadern och att de inte pratar om några pengar.

Blir det pengar så blir det. Och gudarna ska veta att det behövs.

Barnen hade det skoj i alla fall. Ena kusinen har ett barn i 3-årsåldern så de hade hoolabaloo större delen av resan.

När själva begravningen var så gick jag och barnen runt på kyrkogården och pratade om att han åkt till himlen.

När Älsklingen kom ut från kyrken så sa Storan att mammas morfar har åkt till månen.

...och leker...

Vi får hoppas att han det bra där nu

Vila i frid!