Jag har aldrig sagt eller tänkt något illa när jag kommit hem från jobbet och det ser ut som ett bombnedslag hemma. Tjejen har stått där och bett om ursäkt för att tvätten inte åkt in i maskinen, maten inte är påbörjad, leksaker över hela huset, soppåsen svämmar över, vagnen ute på gården för allmän avhämtning, barnen skriker eller att pengarna är slut för att barnen bara skulle ha en ny body/mössa/tröja etc.Nej, det har jag inte! Nej, nej, nej och åter nej!Varför?Kan det vara av den enkla anledningen att jag förstår situationen till punkt och pricka? Eller är jag bara en snäll, förstående sambo/far som bara vill mina närmaste väl? Elller är det så genialt att jag vet att jag själv kommer att sitta i samma sits(typ nu) och att jag känner att jag inte kommer klara det bättre själv? Eller iaf få skit för att jag har kritiserat henne?Ja, döm själv. Men att jag att det var mycket att pyssla med var jag införstådd med. Men drake, vad mycket det är. Ett barn på dagis 15 timmar i veckan och ett hemma. Från klockan 05.00 fram till 19.30 har man ingen tid alls ifred. Tvättkorgen överfull, soppåsen står bredvid tre äldre soppåsar i trappen, maten kan ibland vara färdig men då heter den oftast "Findus Fiskgratäng" eller Scans falukorv med snabbmakaroner. -Ha ha ha... Vad trodde du? säger ungefär 79% av alla kvinnor med barn som snubblat in här. -Det där har vi haft över oss sen Eva födde sina två pojkar och Adam var ute och hittade något träd att jucka mot. Dags för er att få känna på hur vi har det.Ja, ungefär det här. Och ändå chockad!En liten grej bara; detta är första bloggen någonsin och jag har inte heller läst speciellt många innan så om det ser annorlunda ut på något sätt så är det därför.En liten grej till; nästa blogg kommer handla om något annat.....kanske...Jag avslutar med en stor sak med; Jag tycker att pappaledigheten är kalas, jag älskar min sambo och framför allt så avgudar jag mina kids! The best!