För ett par veckor sen när det var lite plusgrader så stannade jag och min dotter till på tomten efter att hämtat henne på dagis. Vi blev lite sugna på att göra en snögubbe (läs pappa). Den blev ju fin, men kanske inte så fin som gubbarna ser ut på tecknad film men ändå. När vi (läs pappa) efter en kvart var färdiga med gubben som Storans enda bidrag till gubben kom till. Den helt naturliga och självklara tredje armen. Du vet den som alla värdiga gubbar ska ha. Kanske har hon kikat lite för mycket på pappas begynnande (läs nästan fullt utvecklade) kula på magen och tänkte "den där gubben, den är alldeles för perfekt. Vi låter inte pappa bli allt för ledsen så jag placerar en kvist där."Ca 45 min senare har närmsta grannen fått upp en gubbe på sin tomt och ytterligare några timmar senare den andra grannen. "Nice! Här satte man igång en trevlig trend" gick jag och smålog.Några dagar senare får man höra att ena grannens 8-åring hade frågat sin mamma om våran gubbe hade fått en snopp.Mmmmm....Igår föll det sig som så att det var snögubbeväder igen och när jag hade hämtat Storan på dagis så får jag se en gigantisk gubbe på närmsta grannens tomt. Någon blev ju sugen igen men tänkte att jag får ju inte göra en som är större. Detta p.g.a.:1. Det får inte bli en tävling2. Jag orkar inte 3. Om det blir en tävling så blir jag sjukligt besatt i att vinnaMen en liten gubbe blev det och det passade mig bra. Sparade mig några Samarin i tävlingnervskada.Idag när jag öppnar dörren så får jag se.... två gigantiska gubbar! Herre min..ja du vet. Dessutom är de ute och frågar om det inte var dags att göra en pappa till vår lilla snögubbe. Ho ho ho... kul liksom...Log vänligt och sa något trevligt, minns inte riktigt vad.Gick in och svepte två påsar Samarin. Ja, utblandat i vatten alltså, det killas så dant annars.Har en intressant (?!?) diskussion om inkontinens på g men den spar vi på ett tag.