Näe, usch!

Jag börjar ju snart jobba! Känns ju inget kul.

Har varit ledig en del senaste 18 månaderna. Först pappaledig från nyår förra året till augusti (förra året också alltså), sen jobbades det augusti, september, oktober, november och december för att avrundas med en ny åttamånaders pappaledighet.

Klart man har ångest!

Stå där och jobba med en massa jobbiga människor som ställer konstiga frågor och orimliga krav.

Fast det är ju klart; jag får ju träffa vuxna människor igen. Ja, vuxna och vuxna...

Det är alkoholister,snattare, transor, mentalsjuka, normalt sjuka, illaluktande, narkomaner om vartannat.

Fast det är klart; 95% är (någorlunda) normala och trevliga. Och de ovanstående "kategorierna" av människor är det inte större fel på än andra. Ja, förutom de som luktar illa och har en fäbless för att stå alldeles för nära. När man sen lite snyggt tar sig ut ur "luktzonen" så kommer de tillbaka, denna gång något lite närmre. Bara för att visa att jag inte ska tro att jag kommer undan.

Fast det är klart; man luktar nog inte mumma 24/7 själv så....

När jag tänker på det kan det nog bli ganska skönt att börja jobba igen.

Älsklingen har blivit befordrad vilket gör att hon inte jobbar kvällar och helger vilket i sin tur betyder att barnen kan gå normala tider på dagis/dagmamma. Ja, vi fick en dagmamma till Junior till slut. Det tog dock en hel del telefonterror innan kommuntanten förstod att det inte skulle funka annars...

Så, jag välkomnar arbetet med öppna armar och ser fram emot att utvecklas som både människa, pappa och arbetare hos min älskade arbetsgivare.

Någon befordran för egen del kommer aldrig hända.

Fast det är klart;.........

Ja, junior har ju inte haft det lätt ett tag nu.

Först ramlar han ner och  slår i benet och får jätteont. Mormor & morfar är barnvakt lör/sön (brölopp). Sen ger mamma och pappa bara smärtlindring i 2 dagar (om man tar i så blir det 2 dagar) och först 5 dagar senare åker pappa upp med honom till akuten.

Konstaterad spricka i benet, läkningstid 2 veckor. på den 12:e dagen går han igen.

Kanon!

Pappa blir sen sjuk och på fredagen ringer Älsklingen till mormor & morfar igen för barnvakt på lördagen så jag får friskna till ordentligt.

"Nu får ni ju ha honom när han går igen" är en bra motivering tycker vi.

Lördag mogon kl. 05,30 vaknar undertecknad upp av att Junior skriker massor ute i vardagsrummet. När jag springer dit så ser jag honom ligga på mage i stora smärtor.

Benet skadat igen och mormor & morfar får ta hand om ett barnbarn som endast sitter eller ska bäras.

Söndag är jag bättre och de kommer hem. Bara två timmar efter hemkomst så börjar Junior gå igen.

Nu har han fått vara olycksfallsfri i några dagar och han blir bättre och bättre.

Men stolar ska bestigas, sängar ska det slängas omkring i etc. etc.

Lär sig aldrig, men glad är han.

Vi får väl se hur länge det håller.....

Inte lätt alltså, men ändå ljusår enklare än för bara någon/några månader sen. Talutvecklingen går fort som tusan men.........ibland är det viktigare att säga ord än att säga något som verkligen betyder något.

Charmigt.

Hon (Storan) må vara i någon av alla trotsåldrar (när man pratar med folk så nickar de bara och säger "ahh.....det är 2-årstrotsen/3-årstrotsen/32månaderstrotsen" ja, ni förstår) men jag tycker nog att hon är roligare än någonsin.

Orden bara bubblar fram, oftast begripligt men ibland helt oförståeligt.

Frågade om vi skulle gå ut igår när vädret ändå var hyfsat och några av hennes kompisar sprang omkring på gatan.

Nääääää........!!!! Först skulle vi äta mat sen godis och sen glass. När jag då förklarade att vi precis hade ätit mat, det inte finns någon glass (vit lögn) och att det inte var lördag idag (som om vi håller på den regeln?!?) så blev hon helt tyst....

Därefter upprepade hon att vi skulle äta mat, glass och godis....

"Men... vill du inte gå ut och leka med dina kompisar"

Då kommer de blanka ögonen fram och den klassiska kommentaren "Ehhhhhhh..............." Hjärnan slår frivolter. Man kan höra hur det knakar där inne.

Sen så "ger" hon mig lite glass från sin magiska ficka, springer till fönstret och kikar in sina vänner som hoppar på studsmattan hos grannen, skriker att "jag kommer/vänta/äta mat (?!?).

Sen rusar hon fram till trappen och har jättebråttom att gå ut. Tålamodet borta och hennes kroppsspråk förmedlar:Varför är vi inte redan ute?

Jag öppnar dörren och there she goes.

Låter kanske inte så himla kul men jag garvade hela tiden. Det är väl som säger; man skulle varit där!

Jaha....................... märkligt alltså!

Kolla här:

Donald Duck

Goofy

Peter Pan

The Beast

Pinocchio

Cinderella

Sleeping Beauty

Ariel

Snow White

Cruella De Ville

Kalle Anka? Långben?

Får nog lägga mig ner en stund och tänka över mitt liv lite.....

En fråga jag många gånger ställt mig.

Äntligen finns det nu ett test som besvarar alla mina frågor.

Så här blev svaret:

Roguish,quick-witted, and incredibly lucky, Jack Sparrow is a pirate who sometimes ends up being a hero, against his better judgement. Captain Jack looks out for #1, but he can be counted on (usually) to do the right thing. He has an incredibly persuasive tongue, a mind that borders on genius or insanity, and an incredible talent for getting into trouble and getting out of it. Maybe its brains, maybe its genius, or maybe its just plain luck. Or maybe a mixture of all three.

Captain Jack Sparrow

Batman, the Dark Knight

William Wallace

Maximus

Lara Croft

The Terminator

Indiana Jones

El Zorro

Neo, the "One"

James Bond, Agent 007

The Amazing Spider-Man

Hade gärna haft Batman som etta dock...

Testet finns på Quizfarm

Mmmm........... så började andra säsongen av denna vrålcoola serie. Skön blandning av Arkiv X-känsla blandat med hårdkokt 70-talsdeckare.

Gnällde ju en del att det skulle bli en säsong till men.......... nu har man något att förgylla sena söndagskvällar med (innan man hamnar framför den här skärmen igen). Den där Hunt är ju kallaste killen sen polischefen i Miami Vice, lt Castillo!

Det jag kan gnälla på ar att SVT inte har gjort mig tillräckligt uppmärksam på att det drar igång igen. Antingen är mitt SVT-tittande alldeles för koncentrerat på barnprogrammen då man inte visar trailers för vuxenprogram eller så lägger de ingen möda på att upplysa sina fans.

Skulle gissa det sistnämnda va?

Idag när jag och Älsklingen äntligen fick Storan att somna strax innan 21 så satt vi och zappade genom hela programutbudet och suckade tungt. Riktigt uselt faktiskt.

Stannade till vid Gilmore Girls som vi lite halvt som halvt följt, framför allt de första säsongerna. Och det var.....epilepsiframkallande efter bara några minuter. Alla (nästan) pratar som om de vore med i en gammal svensk journalfilm.

Hela tiden! Om ingenting!

Och den där Lorelai pratar som om hon vore fjorton år.......

Det blev ett kanalbyte omgående!

Apropå ålder; på midsommar satt vi hos några vänner och bekantade oss med nya vänner. Pratade med en tjej som kanske var runt 25 eller yngre. Så frågade hon hur gammal jag var.

"En bit över trettio" harklade jag fram.

"Ja, jag skulle nog gissat på något sånt" blev svaret.

 .............................mmmmmmmmmm..........
....

Plötsligt kände jag mig så gammal och så trött.

Jag och älsklingen har ju suttit hemma vid köksbordet otaliga gånger och garvat åt alla dagisbarns föräldrar som snittar vår ålder men ser ut och framför allt, beter sig som tio år äldre.

"Jag tror nog att vi ser ut som strax under trettio och vi beter oss defenitivt inte som en gammal gubbe eller gumma."

Typ

Ha ha ha! Kanske dags att vakna upp och lukta på kaffet.

Apropå midsommar:

På festen träffade vi en gammal bekant som inte träffat våra barn förut. Han blev kär i både Junior men ännu mer i Storan som han busade massor med. Han ska snart också bli far och kallade våra barn för A-barn!

Nästan lite pinsamt. Fanns ju andra barn med på festen.

Senast jag hörde om A-människor var för några månader sedan när SVT (vilka annars?) visade en gammal Journalfilm från mitten av 40-talet med blonda, starka, atletiska, ariska och perfekta människor.

Knöts den säcken ihop!

P.S Jag och Älsklingen är inte ett dugg ariska utseendemässigt. Undertecknad har ju t.o.m flera liter med balkanblod i mig... D.S

Sämsta: Junior har haft så ont o sitt lilla ben. Gny & gnäll hela dagarna...

Bästa: Dörrfoder till tre dörrar är snart målade. Tog bara nästan 2 år...

Sämsta 2: Längdskidlandslaget. Vilken soppa!!! Matig och god för media. Inte så nyttig för sporten.

Bästa: 2 Junior har börjat gå igen! Dra på trissor, från nada till att börja gå på 112 timmar.

Märkligaste: Förskolan ringde idag. "Hej, kan Storan stanna hemma nästa vecka? Vi har knappt någon personal". Svarade ja och ville att man skulle ta bort den veckans kostnad. "Nja, vi frågade rektorn om det men vi får inte ta bort kostnad trots att barnen inte är där samtidigt som vi inte få ta in vikarie. Ligger lite pyrt till. Jag får inte ens ringa till dig och fråga om det här..." Löste sig till slut med att de ändå tog in en vikarie. "Rektorn är ju på semester så den skiten får vi ta i höst istället."

Tidigaste: Storan somnade i soffan kl 17.20 idag. Omöjlig att väcka.

Nojigaste: Moi! Lite ont i halsen. "Måste hålla koll på om jag blir sämre. Kan ju ha lunginflammation igen." Älsklingen" bara log...

Undran: Om man köper en tjänst och företaget inte kan uppfylla de krav som ställs så bör man få avdrag för den tiden man inte har tjänsten. Om kommunen inte har tillräckligt med personal för att kunna bedriva verksamheten (finns väl bestämmelser om hur många barn det ska gå på en förskollärare???) så bör en vikarie kunna fylla ut platsen? Om det inte är möjligt så måste det gå att låta några frivilliga vara hemma med barnen under förutsättning att perioden ej  debiteras? Vari ligger problemet?

Konstanterande: Hade ett företag som säljer tjänster, vilket som helst, inte kunna leverera den betalade  tjänsten hade de lätt blivit återbetalningsskyldiga. Om inte så hade konsumentrådgivaren gått på den linjen och tvingat företaget att lösa detta. Men.....nu jobbar ju konsumentrådgivaren på kommunen så.....hon blir ju jävig. Så kommunen tar alltså mindre ansvar än andra. Dessutom ska detta alltså vara lagligt???

Fråga: Hur tidigt kommer Storan vilja gå upp inatt och titta på "TB" (läs TV)? klockan 03.15?

Fråga 2: Vem är det som läser detta egentligen? Statistiken skjuter i höjden och jag skriver färre bloggar än föregående månader (edit: Maj var visst tunnare). 90 st bara idag....

Fråga 3: Hur vanligt är det att skriva in kommentarer till bloggar? Fick två stycken efter den allra första sen har det varit tvärtyst.

Fråga 4: När jag ändå halkat in på spåret; Finns det ett samband med fler träffar och att någon/några tror sig veta vem jag är? Hmmm.... Spännande!!!

Vad är det för dag idag?

Torsdag? Fredag?

Ahhhh........midsommar när man vaknar nästa gång i alla fall. Lite veckovill just nu. Älsklingen är ledig och då flyger tiden snabbt iväg.

Nåväl, idag måste jag berätta om stackars Junior. Det är hans tur nu.

I Onsdags förra veckan så åkte jag och barnen till en lekplats i staden. Några vänner med deras barn kom förbi och vi hade precis gett barnen varsin glass. Storan och hennes jämnåriga kompis stack upp i lusthuset och Junior sultade några gånger på isglassen, fick brainfreeze och vaggade iväg mot lusthuset. Vi vuxna satt kvar nedanför.

Plötsligt ser man Juniors nylle ovanför kanten av lusthuset. Hur han lyckades komma upp på den bänken övergår mitt förstånd men snabbt som attan var jag uppe i lusthuset för att förhindra att han ramlar utanför.

Lyckades.........till viss del....

När han såg mig komma farande blev han extasisk och började springa......rakt ut i luften....

Såg ut som en gammal tecknad film när de inte inser att det fasta underlaget tar slut.

Ner föll han, med kraft, på golvet och högerbenet fick ta hela stöten. Såg inte alls bra ut det där.

Blev förstås superledsen och pappa fick trösta ett långt tag. Kollade hela tiden efter svullnad eller blåmärken på benet men nothing.

Efter någon halvtimme vill jag testa hur det skulle funka med att stå upp.

Nähä.....fortfarande lite ont. Lite vekt sådär. Var ju ingenting det där. Säkert bara lite chockad över fallet.

Hem bar det till slut, informerade Älsklingen om läget och när hon såg hur ledsen han var när man ville sätta honom ner så ringde hon (den kloka kvinnan) till sjukvårdsupplysningen.

"Är benet/foten svullen? Nähä... Har det blivit något märke? Nä, inte det heller. Nej, då är det nog ingen fara. En liten stukning bara. Går överpå några dagar. Tack och hej!"

Ok, sa vi och tänkte att det nog blir bättre imorgon. Vi vägrar vara hysteriska föräldrar som så många andra vi ser. Moderna ni vet. Proppade honom full med Alvedon inför natten.

Nästa morgon; samma sak. Gick och bar honom hela dagen. Min axel gled nog ner ytterligare 4 cm. Lite alvedon gjorde honom lite lugnare.

Fredag! Ahhh...framsteg. Killen har börjat krypa fram lite grann. Dessutom sitter han gärna och leker lite på samma plats.

Sen kom helgen med bröllop och bakfylla för oss. Läget var under kontroll enligt mormor & morfar (deras).

På måndagskvällen känner vi att något borde göras. Så Älsklingen ringer sjukvårdsupplysningen och återkommer om en tid till jourcentralen i stan.

Jag packar ner en flaska blåbärssoppa, vi får säkert vänta någon timme på besked.

På plats tas vi omhand direkt. "Nice", tänkte jag. En snabb koll och direkt till röntgen för att utesluta brutna ben o.d

På röntgen tar de två bilder, kommer sedan in och ber om ett till. De såg något litet som nog inte var något men för att avfärda det behövdes en bättre bild. Skönt.

Sen gick vi ut till väntrummet igen och fick vänta någon halvtimme på svaret. Gav honom blåbärssoppan som slukades på nolltid.

När läkaren kom ut så sa hon att vi var tvugna att bege oss till akuten. De hade hittat en spricka i skenbenet!

Men det var ju foten vi trodde var fel på!!!!

Nåväl, vi åkte ner dit och möttes av ett hav av människor.

Tydligen var första måndagen efter skolavslutningen en väldigt populär dag att göra sig illa på.

Efer anmälan går vi till barnväntrummet.

Vad gör han då? Jo, han ställer sig upp mot bordet vilket han visserligen gjort förut. Men han tar också ett par steg för att komma till leksakerna, Och detta utan att gråta!!!

Sen sitter vi i två timmar innan någonting händer. Junior hinner somna stenhårt i vagnen och jag tittar på Cow & Chicken. Efter Svampbob Fyrkant det bästa barnprogrammet som gjorts.

När en sköterska kommer in så frågar hon hur mycket Junior väger.

"Så vi vet hur mycket smärtsillande han behöver".

Aj aj aj aj.... låter inte bra.

En läkare dyker sedan upp och frågar hur länge han har fått Alvedon. "Ehhhh.... de första två dagarna" blir mitt ganska tafatta svar.

"Oj då, hårda föräldrar" svarar han och småler.

Känner man sig inte särskilt duktig som förälder direkt. Börjar yra om att vi tror att han bara inte vant sig att stå och har någon sorts trauma efter olyckan.

Smart!

Efter en stunds diskuterande kommer vi fram till att en gipsning varken gör från eller till i det här läget och vi får åka hem.

Så.... det kändes trist att åka iväg och vänta en massa timmar på att få hjälp. Trodde ju att barn fick företräde (kanske vi fick). Men det känns ju skönt att veta vad det är och varför han är kinkig.

Kanske ska lära oss att ta tag i det där tidigare i framtiden

För övrigt så brände sig Storan på spisen idag. Två stora fina blåsor på fingrarna blev resultatet.

Vi har ännu inte kontaktat sjukvården..................