Ja, junior har ju inte haft det lätt ett tag nu.

Först ramlar han ner och  slår i benet och får jätteont. Mormor & morfar är barnvakt lör/sön (brölopp). Sen ger mamma och pappa bara smärtlindring i 2 dagar (om man tar i så blir det 2 dagar) och först 5 dagar senare åker pappa upp med honom till akuten.

Konstaterad spricka i benet, läkningstid 2 veckor. på den 12:e dagen går han igen.

Kanon!

Pappa blir sen sjuk och på fredagen ringer Älsklingen till mormor & morfar igen för barnvakt på lördagen så jag får friskna till ordentligt.

"Nu får ni ju ha honom när han går igen" är en bra motivering tycker vi.

Lördag mogon kl. 05,30 vaknar undertecknad upp av att Junior skriker massor ute i vardagsrummet. När jag springer dit så ser jag honom ligga på mage i stora smärtor.

Benet skadat igen och mormor & morfar får ta hand om ett barnbarn som endast sitter eller ska bäras.

Söndag är jag bättre och de kommer hem. Bara två timmar efter hemkomst så börjar Junior gå igen.

Nu har han fått vara olycksfallsfri i några dagar och han blir bättre och bättre.

Men stolar ska bestigas, sängar ska det slängas omkring i etc. etc.

Lär sig aldrig, men glad är han.

Vi får väl se hur länge det håller.....

Inte lätt alltså, men ändå ljusår enklare än för bara någon/några månader sen. Talutvecklingen går fort som tusan men.........ibland är det viktigare att säga ord än att säga något som verkligen betyder något.

Charmigt.

Hon (Storan) må vara i någon av alla trotsåldrar (när man pratar med folk så nickar de bara och säger "ahh.....det är 2-årstrotsen/3-årstrotsen/32månaderstrotsen" ja, ni förstår) men jag tycker nog att hon är roligare än någonsin.

Orden bara bubblar fram, oftast begripligt men ibland helt oförståeligt.

Frågade om vi skulle gå ut igår när vädret ändå var hyfsat och några av hennes kompisar sprang omkring på gatan.

Nääääää........!!!! Först skulle vi äta mat sen godis och sen glass. När jag då förklarade att vi precis hade ätit mat, det inte finns någon glass (vit lögn) och att det inte var lördag idag (som om vi håller på den regeln?!?) så blev hon helt tyst....

Därefter upprepade hon att vi skulle äta mat, glass och godis....

"Men... vill du inte gå ut och leka med dina kompisar"

Då kommer de blanka ögonen fram och den klassiska kommentaren "Ehhhhhhh..............." Hjärnan slår frivolter. Man kan höra hur det knakar där inne.

Sen så "ger" hon mig lite glass från sin magiska ficka, springer till fönstret och kikar in sina vänner som hoppar på studsmattan hos grannen, skriker att "jag kommer/vänta/äta mat (?!?).

Sen rusar hon fram till trappen och har jättebråttom att gå ut. Tålamodet borta och hennes kroppsspråk förmedlar:Varför är vi inte redan ute?

Jag öppnar dörren och there she goes.

Låter kanske inte så himla kul men jag garvade hela tiden. Det är väl som säger; man skulle varit där!