Näe, usch!

Jag börjar ju snart jobba! Känns ju inget kul.

Har varit ledig en del senaste 18 månaderna. Först pappaledig från nyår förra året till augusti (förra året också alltså), sen jobbades det augusti, september, oktober, november och december för att avrundas med en ny åttamånaders pappaledighet.

Klart man har ångest!

Stå där och jobba med en massa jobbiga människor som ställer konstiga frågor och orimliga krav.

Fast det är ju klart; jag får ju träffa vuxna människor igen. Ja, vuxna och vuxna...

Det är alkoholister,snattare, transor, mentalsjuka, normalt sjuka, illaluktande, narkomaner om vartannat.

Fast det är klart; 95% är (någorlunda) normala och trevliga. Och de ovanstående "kategorierna" av människor är det inte större fel på än andra. Ja, förutom de som luktar illa och har en fäbless för att stå alldeles för nära. När man sen lite snyggt tar sig ut ur "luktzonen" så kommer de tillbaka, denna gång något lite närmre. Bara för att visa att jag inte ska tro att jag kommer undan.

Fast det är klart; man luktar nog inte mumma 24/7 själv så....

När jag tänker på det kan det nog bli ganska skönt att börja jobba igen.

Älsklingen har blivit befordrad vilket gör att hon inte jobbar kvällar och helger vilket i sin tur betyder att barnen kan gå normala tider på dagis/dagmamma. Ja, vi fick en dagmamma till Junior till slut. Det tog dock en hel del telefonterror innan kommuntanten förstod att det inte skulle funka annars...

Så, jag välkomnar arbetet med öppna armar och ser fram emot att utvecklas som både människa, pappa och arbetare hos min älskade arbetsgivare.

Någon befordran för egen del kommer aldrig hända.

Fast det är klart;.........