För ett par veckor sen när det var lite plusgrader så stannade jag och min dotter till på tomten efter att hämtat henne på dagis. Vi blev lite sugna på att göra en snögubbe (läs pappa). Den blev ju fin, men kanske inte så fin som gubbarna ser ut på tecknad film men ändå. När vi (läs pappa) efter en kvart var färdiga med gubben som Storans enda bidrag till gubben kom till. Den helt naturliga och självklara tredje armen. Du vet den som alla värdiga gubbar ska ha. Kanske har hon kikat lite för mycket på pappas begynnande (läs nästan fullt utvecklade) kula på magen och tänkte "den där gubben, den är alldeles för perfekt. Vi låter inte pappa bli allt för ledsen så jag placerar en kvist där."Ca 45 min senare har närmsta grannen fått upp en gubbe på sin tomt och ytterligare några timmar senare den andra grannen. "Nice! Här satte man igång en trevlig trend" gick jag och smålog.Några dagar senare får man höra att ena grannens 8-åring hade frågat sin mamma om våran gubbe hade fått en snopp.Mmmmm....Igår föll det sig som så att det var snögubbeväder igen och när jag hade hämtat Storan på dagis så får jag se en gigantisk gubbe på närmsta grannens tomt. Någon blev ju sugen igen men tänkte att jag får ju inte göra en som är större. Detta p.g.a.:1. Det får inte bli en tävling2. Jag orkar inte 3. Om det blir en tävling så blir jag sjukligt besatt i att vinnaMen en liten gubbe blev det och det passade mig bra. Sparade mig några Samarin i tävlingnervskada.Idag när jag öppnar dörren så får jag se.... två gigantiska gubbar! Herre min..ja du vet. Dessutom är de ute och frågar om det inte var dags att göra en pappa till vår lilla snögubbe. Ho ho ho... kul liksom...Log vänligt och sa något trevligt, minns inte riktigt vad.Gick in och svepte två påsar Samarin. Ja, utblandat i vatten alltså, det killas så dant annars.Har en intressant (?!?) diskussion om inkontinens på g men den spar vi på ett tag.

Jag har aldrig sagt eller tänkt något illa när jag kommit hem från jobbet och det ser ut som ett bombnedslag hemma. Tjejen har stått där och bett om ursäkt för att tvätten inte åkt in i maskinen, maten inte är påbörjad, leksaker över hela huset, soppåsen svämmar över, vagnen ute på gården för allmän avhämtning, barnen skriker eller att pengarna är slut för att barnen bara skulle ha en ny body/mössa/tröja etc.Nej, det har jag inte! Nej, nej, nej och åter nej!Varför?Kan det vara av den enkla anledningen att jag förstår situationen till punkt och pricka? Eller är jag bara en snäll, förstående sambo/far som bara vill mina närmaste väl? Elller är det så genialt att jag vet att jag själv kommer att sitta i samma sits(typ nu) och att jag känner att jag inte kommer klara det bättre själv? Eller iaf få skit för att jag har kritiserat henne?Ja, döm själv. Men att jag att det var mycket att pyssla med var jag införstådd med. Men drake, vad mycket det är. Ett barn på dagis 15 timmar i veckan och ett hemma. Från klockan 05.00 fram till 19.30 har man ingen tid alls ifred. Tvättkorgen överfull, soppåsen står bredvid tre äldre soppåsar i trappen, maten kan ibland vara färdig men då heter den oftast "Findus Fiskgratäng" eller Scans falukorv med snabbmakaroner. -Ha ha ha... Vad trodde du? säger ungefär 79% av alla kvinnor med barn som snubblat in här. -Det där har vi haft över oss sen Eva födde sina två pojkar och Adam var ute och hittade något träd att jucka mot. Dags för er att få känna på hur vi har det.Ja, ungefär det här. Och ändå chockad!En liten grej bara; detta är första bloggen någonsin och jag har inte heller läst speciellt många innan så om det ser annorlunda ut på något sätt så är det därför.En liten grej till; nästa blogg kommer handla om något annat.....kanske...Jag avslutar med en stor sak med; Jag tycker att pappaledigheten är kalas, jag älskar min sambo och framför allt så avgudar jag mina kids! The best!