Kom hem från jobbet igår. Noterade att dörren till sovrummet var stängt.

Värmde upp maten i mikron, satte mig i köket och började spisa krubbet.

Efter ett tag kommer Storan in i köket och berättar att det finns spöken i mammas & pappas sovrum. Jag ler lite snett och vi diskuterar om att det bara finns snälla spöken. Något hon lite motvilligt går med på efter att haft inställningen att de stora inte är snälla men de "litena" (små alltså) är helt ok.

Lite senare ska jag gå in i sovrummet för att svida om från jobbarbrallor till mysdito.

Då rusar en förskräckt 3½-åring mot mig och förklarar att jag inte får störa spökena.

Lite senare kommer tanken jag faktiskt haft förut i huset; "Tänk om barn ser saker vi vuxna inte kan se".

Lite som att vi människor inte kan höra en hundvisselpipa. Vi är felkalibrerade i frekvensen, kroppen filtrerar bort vissa element som inte är "nödvändiga"

Vem skulle kunna ha sex om man visste att 3 vålnader står och kikar in ens bleka vader (jag håller det på en anständig nivå) när man ligger och rullar runt i sänghalmen?

Har försökt att komma på varför jag reflekterat över varför jag haft samma tankegång i huset när vi flyttade in. Har för mig att det hade att göra med Storan då också? Jag minns inte helt men något var det.

Mannen som bodde här innan gick ju bort men alla hävdar att det var på sjukhuset men....sånt behöver ju inte vara sant.